Separationen i mig

När jag var riktigt liten så upplevde jag ett enormt skav, en känsla som kanske kan liknas mest med sorg och smärta, när jag kände att jag blev separerad och distanserad ifrån andra människors känslor. Då hade jag inga ord för det och förstod nog inte riktigt vad som hände mer än att något kändes. Idag är jag äntligen tillbaka i den där känslan av att något skaver och känns fel när jag utesluts från en känslomässig process och stängs av från det energimässiga flödet. Men det har varit och är fortfarande ett djupt arbete, varje dag för att se igenom den bild av separation som jag så tidigt lärde mig att tolka världen och mig själv utifrån.

Jag lärde mig som barn att mina känslor inte räknades utan att det var en intellektuell förklaring som krävdes för att min åsikt skulle räknas och började därför att väldigt aktivt jobba med att översätta mina känslor till logiska tankegångar och vettiga förklaringar. Detta skapade en distans, inte bara till andras utan även till mina egna känslor. Att vara i processen av att möta och känna mina känslor var inte accepterat och erkänt. Att livet är ett ständigt undersökande och upplevande var inte inkluderat.

Att jag, som så många andra, lärde mig att inte vara i mina känslor utan stänga ner dom, gömma undan dom eller i bästa fall analysera och förklara dom förändrade mig som människa på djupet. Det skapade en separation som jag först nu börjar förstå på ett djupare plan. En känsla av att jag är frånskild från mina känslor men kanske framför allt en sanning om att jag måste ta ansvar för mina känslor genom att hålla dom borta ifrån andra människor. Att min process av att vara i och möta mina känslor, eller ännu hellre min process av att trycka undan och gömma undan mina känslor, måste skötas i mig, separerad från alla andra. För att den är min och den måste jag ta ansvar för så att den inte drabbar någon annan.

Denna sanning om att vi på ett känslomässigt plan är separerade från varandra är för mig en av de stora illusionerna vi byggt upp i den moderna världen. Att spräcka denna är en av de stora inre skiften vi behöver göra i oss själva. Att förstå att mitt liv (och då även mitt känsloliv) inte är frånskilt från mina medmänniskors utan är en del av vårt gemensamma liv här på jorden. Att förstå att mitt liv inte heller är frånskilt ifrån jorden och naturen utan att jag är en del av naturen tror jag är fundamentalt.

Det räcker inte att vi förstår på en intellektuell nivå att alla har lika värde och att vi måste förändra våra beteenden för att rädda den planet vi bor på. Vi behöver öppna upp för förståelsen för att vi alla är samma ekosystem. Vi andas samma luft, innehåller samma vatten (som konstant flödar runt i systemet), vår näring växer ur samma jord och vi påverkas av samma känslor och energier. De flesta av oss kan erkänna att de kan känna av en stämning i ett rum när de går in så varför är det så svårt att erkänna och omfamna tanken på att vi känslomässigt påverkar varandra, hela tiden.

Att öppna upp för den tanken och aktivt börja jobba med att skapa utrymmen och kommunikationsgrunder där vi tillsammans upplever och undersöker istället för att ständigt ha kravet på oss att leverera färdiga tankar och analyserade känslor med en plan och ett mål. Det är läskigt, otroligt läskigt för sårbarheten i den öppenheten och tilliten är enorm. Men det som händer med människor i dessa utrymmen är minst lika enormt. Det skiftet som sker inom oss när vi förstår att vi inte måste vara färdigtänkta, färdig analyserade och färdigplanerade utan får vara ogenomtänkta, mitt i känslorna och utan att ha någon egentlig aning om vad som kommer komma ut på andra sidan processen. Att till och med kanske titta på att det kanske inte finns en start och ett slut utan att livet är en ständig process. Det skiftet förändrar oss på djupet, öppnar upp en styrka och en tillit, en samhörighet och gemenskap där jag kan lita på att jag blir sedd och hörd för den jag verkligen är. Ogenomtänkt och känslomässig, oplanerad och utan mål, förklaringar eller svar. Mitt i processen. Mitt i livet, här och nu.

När jag började öppna upp för denna tanke och detta sätt att leva, med relationen till mig själv, mina medmänniskor och moder jord som centrum så handlade det om att släppa kontrollen. För jag hade ingen aning om hur det skulle se ut. Det har jag fortfarande inte. Varje dag, varje stund, varje möte är ett nytt undersökande och ett nytt upptäckande. I mig och i världen. Och trots rädslan, trots svårigheten och den enorma utmaningen som det innebär vill jag verkligen av djupet av mitt hjärta bjuda in dig till att våga öppna upp för detta värderingslösa och kravlösa upptäckandet. I dig och i mötet med andra och moder jord. Att våga stå där, utan att veta, naken och skör men ack så stark i din sårbarhet och tillit. För att se, se och upptäcka vad som händer i livet bortom separationen. Bortom distansen och skalen vi alla gömmer oss bakom. För att se vad livet kan vara och öppna upp för att vara en del av det nya samhället och det nya livet som vi har möjligheten att skapa, ett samhälle med relationen i centrum, relationen till dig, till dina medmänniskor och till moder jord.

Hoo…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: