Without trust there is no possibility of flying

Jag stängde människor ute, skärmade av, separerade och distanserade. Jag tog hand om men gjorde mig aldrig sårbar. Skapade ett beroende, en illusion av att dom behövde mig. För om dom kände att dom behövde mig så fanns det aldrig en risk för mig. Jag var aldrig utsatt och kunde aldrig bli lämnad. Jag var aldrig sårbar. Jag hoppade alltid med livrem, fallskärm och bungyjumplina som säkerhet.

Idag står jag här. Vid klippans kant och blickar ut över världen. Jag har stått här länge. Klätt av mig skydd efter skydd, lager efter lager. För varje rustningsbit jag lyft har jag funnit en ny. För varje insikt och förståelse för det beteendemönster jag närt har jag kommit lite närmare min egna kärna. För varje öppnande och steg emot sårbarheten och öppenheten har jag också kommit ett steg närmare min egna styrka.

Idag står jag här. Vid klippans kant och blickar ut över världen. Jag är inte naken ännu och jag behöver inte vara det. Det får ta tid och vara en resa. Jag kanske inte kommer hela vägen dit i det här livet. Men jag har valt att stå här och lager för lager klä av mig de skyddsnät och de rustningar som jag burit. Som skydd mot världen men mer än något som jag burit som skydd emot mig själv.

Idag står jag här och inser för varje rustningsdel som smälter att det inte är dig jag skyddat mig emot utan mig själv. Det är mig jag stängt inne, stängt ute, mig jag fruktat och lärt mig att tygla. Som en lokatt med munkorg och koppel eller en fastkedjad elefant som lärt sig att det inte är någon idé att kämpa emot har jag kontrollerat och tystat mig själv. Utav rädsla för vad min kraft och min styrka skulle innebära. Hur den skulle mötas och skrämma mig själv så väl som andra.

474A2D61-0B03-4306-AA07-2FF685F3098D

Idag står jag här. Vid klippans kant och förstår att det är jag som skapat mitt egna fängelse. Det är jag som är min egna begränsning och endast jag som kan göra valet att släppa mig själv fri. Men för att kunna göra det, för att kunna bli fri och få växa obehindrat utan denna ständiga tuktan och beskärning så måste jag välja tilliten. ”Without trust there is no possibility of flying”. Orden ekar och vibrerar i hela min varelse och falkarnas seglande i vinden flyger in framför mina ögon. Om jag aldrig hoppar, om jag aldrig kastar mig ut för kanten så kommer jag heller aldrig någonsin ha en möjlighet att flyga, att bli fri från de bojor jag så skickligt smitt åt mig själv. Om jag aldrig bjuder in hela mig själv till mitt innersta så finns det ingen möjlighet för mig att få uppleva och upptäcka vem jag egentligen är.

Så idag står jag här. Vid klippans kant och breder ut mina vingar för att kasta mig ut för kanten. För att släppa taget och låta vinden bära mig, låta mig falla och låta mig känna. Allt det där som jag skyddat mig ifrån att känna. Låta mig älska. Inte bara skapa en bild av vad kärlek är och leva i den utan slå sönder alla bilder och låta mig älska, på riktigt. Med varenda cell i min kropp. Låta mig vara en del av världen, en del av jorden, en del av dig. Och bjuda in dig till mitt allra innersta, till mitt mest sårbara och erkänna att vi är samma, du och jag.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: