Kärleken och tacksamhet är bestående, relationen är föränderlig

Igår kväll hade jag äran att äta middag med en av mina kära och hennes vän. En stor del av kvällen ägnades, som så ofta i mitt liv, åt att samtala om relationer. Denna gång talade vi även en hel del om relationsteori vilket inte alls är så vanligt för mig nu som när jag var i 20-års åldern. Jag själv har landat på en väldigt lugn och fridfull plats gällande mina relationsmässiga behov just nu (behov är sällan statiska så därav just nu) och har därför från mitt håll sällan behov av att teoretisera om dom utan njuter av att vara i dom. Jag lever för första gången i mitt liv precis så som mitt hjärta önskar och det frodas i den relationsmässiga kultur jag omger mig med. Jag upplever det jag skulle kalla för lycka, varje dag, även på de tuffaste dagarna.

Min käras vän däremot har precis kommit i kontakt med många relationsteoretiska begrepp och hade ett stort behov av att fråga, vända och vrida på tankar och idéer vilket gav mig en fantastisk flashback till för 10+ år sedan när jag började förstå att det fanns ord på det jag kände vilket innebar att jag inte var ensam. Det gav mig också ett perspektiv på den resa jag själv gjort, som det så ofta gör när jag delar med mig av den och berättar om hur jag beskriver mitt hjärta som ett enormt lägenhetskomplex som ständigt ökar i storlek. Där, om du en gång flyttat in, alltid har ett rum då känslorna aldrig flyttar ut oavsett hur vår relation förändras.

Idag sitter jag hemma i min stuga, blickar ut på de snötäckta träden utanför och ser min relationsmässiga historia rulla framför mina ögon medan jag besöker ett rum i taget i mitt hjärta. Vissa av rummen har inte besökts på väldigt länge. Många är fyllda med smärta, sorg och saknad. Alla med mängder av kärlek. För kärleken och tacksamheten är det enda som är bestående och helt oberoende av vad jag och den inneboende av just detta rum har för relation idag. För mig är kärlek och relationsstatus nämligen inte nödvändigtvis något sammanlänkat. Jag väljer inte vilken relation jag vill ha med en människa beroende på hur mycket kärlek jag känner inför personen utan kärleken finns där och relationen utvecklas genom våra möten och har ett eget liv. Jag ser kärleken mera som en sammankopplare eller sammanlänkare. Något som uppmärksammar mig på och ger mig information om att det här är en människa som är viktig för min resa genom det här livet. Det kan betyda att personen kommer finnas i mitt liv tills jag går vidare till en ny form men det kan också betyda att vi endast får dela det kortaste av fysiska möten. Min erfarenhet vid det är laget säger mig att jag inte ska lägga någon värdering i längden på mötet eller mängden möten då djupet av kärleken och dess påverkan på mitt liv inte står i korrelation till kvantiteten av våra möten. Några av de viktigaste änglarna i mitt liv är de jag möter mest sällan.

När jag målar upp bilden av mitt hjärta så beskriver jag centrumet som mitt eget rum, ett runt och stort rum med mycket utrymme. Väldigt länge i mitt liv var jag ensam i det rummet och trodde att det var så det skulle förbli och vara men som jag tidigare nämnt är livet inte statiskt utan i ständig rörelse och en dag upptäckte jag att det flyttat in en kvinna in i mitt hjärtcentrum. Hon har också sitt egna rum men jag behöver inte besöka det rummet för att länka ihop med hennes energi och kärlek utan är alltid sammanlänkad med henne då hon också bor i mitt rum.

Runt om detta centrala rum finns en oändlig och ständigt växande mängd rum. Rum som dessutom ständigt är i rörelse. Där de rummet som ligger närmast mitt är de rum som jag besöker oftast, fysiskt eller energimässigt. De som just nu ligger mig närmast om hjärtat, de relationer som underhålls mest. Det innebär att en relation som får väldigt lite fysiskt utrymme kan vara rätt långt borta från mitt rum under en längre tid men när det rummets inneboende och jag har kontakt (ses, skriver, pratar i telefon eller tex drömmer om eller tänker på varandra) så flyttas det rummet genast närmare då vår kontakt och länk blir aktiv och därmed starkare med fokuset, tiden och intentionen som skapas igenom att vi möts i en aktiv kontakt.

Så det här lägenhetskomplexet är lite som ett speciell blandning mellan lustiga huset och kärlekstunneln. En plats utan dömande eller värdering. Där rörelsen skapas av kärlek och tacksamhet för de möten som skett, med öppenhet för de möten som kan komma att ske men utan föreställning om att de måste ske. Allt i tillåtelsen att varje relation är precis så som den är, ska vara och lära mig det jag ska lära mig.

Så om jag inte sagt tack till dig förut så ta emot mitt tack nu (och har jag gjort det så ta emot mitt tack igen)! Tack för att vi en gång mötts och tack för möjligheten att mötas igen. Tack för all den kärlek som strömmat och strömmar mellan oss och tack för allt som den kärleken väckt, speglat och lyft fram. Du är den största av lärare och den vackraste av människor. Tack för att du finns och för att jag får dela utrymme på den här jorden och utrymme i mitt hjärta med dig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: