Relationen till män

Under månadsblodet öppnas mitt innersta än mer och länken med det kvinnliga kollektiva är starkare än vanligt. Jag känner mina egna men också våra kollektiva sår ännu djupare. Jag möter sorgen och smärtan. Känner hopplösheten och maktlösheten som nedärvt från generation till generation. Från liv till liv. Låter ilskan, avgrundsilskan från alla de orätter vi gjort och gör mot varandra bubbla upp.

Det systematiska förtryck som vi alla är en del av. Som skapar den djupa obalansen som ligger till grund för så många av våra känslomässiga processer.

Jag möter och andas. Känner och tillåter mig att vara i allt det som kommer upp. Relationen till mannen, till män som kollektiv. Det är en komplicerad relation. En mångbottnad relation som bygger på någon slags hatkärlek.

När jag var 18 år insåg jag att jag inte föraktade män för att jag förväntade mig så lite av dom att de i princip alltid mötte mina förväntningar medan jag i samma andetag insåg att jag föraktade nästan alla kvinnor för att jag förväntade så omänskliga saker av dom att de omöjligt kunde möta mina förväntningar. Denna insikt var en ganska förkrossande sådan för det innebar också att jag också la förväntningar på mig själv som inte heller var möjliga att uppnå. Jag hade designat ett förhållningssätt till livet som gjorde att jag skulle misslyckas oavsett vilka val jag gjorde. Det var ett djupt straff som jag dessutom la på alla min medsystrar medan mina medbröder i denna livsdesign alltid skulle kunna lyckas nå upp till mina förväntningar även om deras ansvar och växande var betydligt mindre.

Att jag dock också straffade dom lika hårt tog långt mycket längre tid att förstå. För genom att lägga det ansvar som var deras på kvinnorna i deras omgivning fråntog jag dom makten över sina egna liv precis som jag fråntagit kvinnorna sin.

Den här ingången till livet har jag fått möta varje dag sedan dess. För att successivt kunna frigöra mig och mina medmänniskor från de föreställningar jag bär på.

Så här, mer än 10 år senare, ser jag forfarande hur denna grundläggande obalans i hur jag då (och forfarande till viss del nu) såg på livet påverkar mig. Denna blödning är det min relation till tilliten jag möter eller snarare bristen på den. Den enorma bristande tillit som skapats av illusionen jag byggt. Tillitsbristen till män på grund av att jag inte trott att de klarar av att ta ansvar och tillitsbristen till kvinnor (och mig själv) för att jag trott att vi måste fylla alla mina skyhöga krav för att visa oss värdiga att litas på.

Smärtan i dessa insikter är avgrundsdjup men så enormt viktiga att möta så att illusionen kan få spricka.

För denna illusion stänger in oss alla i en loop. En loop utan möjlighet till öppning. Där alla är dömda att misslyckas och dömda att tillsammans upprätthålla en struktur som handikappar samtliga inblandade. En struktur som gör att män inte lär sig att ta ansvar och där kvinnor får lära sig att ta mer ansvar är vad som är deras. En struktur som bygger på obalans och som upprätthåller obalans.

Så under dessa dagar möter jag min bristande tillit, till alla men framför allt till männen. För jag inser att så länge jag väljer att upprätthålla denna sanning om att en man inte kan ta ansvar så finns det heller inget utrymme för männen i mitt liv att lära sig att ta det ansvaret eller visa mig att de klarar det.

Men de sår som ligger bakom denna brist är djupa och infekterade. Variga och ömma. De kommer från en svunnen tid och skärs ständigt åter upp i vår samtid.

För samtidigt som jag ser att det bästa jag kan göra för att detta mönster ska brytas, för mig och för kollektivet, är att börja lita på männen i mitt liv så läser jag också en artikel som handlar om hur en grupp män misshandlat ett kvinnligt par för att de vägrat kyssas på deras begäran.

Jag kastas fram och tillbaka i min process av behovet att läka dessa sår och känslan av att läkningen ständigt rivs upp. Primalskriket tar plats i samma våg som sorgen, smärtan och rädslan rullar in.

Och ändå känner jag, i djupet av min livmoder att det inte finns någon annan väg framåt än att mötas. Att läka. Att släppa taget om den gamla historien så att den inte längre får diktera nuet och i det skapa utrymme för något nytt att kunna växa. Något nytt som jag ännu inte kan se men som jag kan känna en vibrerande längtan till. En värld dör vi möts, på alla plan, mellan manligt och kvinnligt och tar ansvar för detta. Hela vägen.

Så ikväll offrar jag mitt månblod för att hedra denna process och ber om styrka och kraft till oss alla. Att våga släppa de illusioner vi byggt upp och upprätthållit i så många årtusenden, att våga möta smärtan, sorgen och ilskan och våga gå vidare in i det okänd och utforska det som komma skall. Tillsammans ❤️🙏

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑

%d bloggers like this: